Började dagen med en intervju i P1-morgon där ämnet var Libyen och om våra företag bör finnas representerade i landet. Vi på UD följer förstås situationen i Libyen dygnet runt mycket noga, och det våld vi ser mot demonstranter är mycket oroande och något vi fördömer.
I P1 valde de att fokusera intervjun på handel med Libyen, om den ska förekomma och om det var rätt att jag besökte Libyen 2009 tillsammans med svenska företag.
Jag tror på en politik där vi i första hand försöker att vara närvarande, trycker på och för en konstruktiv och kritisk dialog snarare än att utöva bojkott. Vi vet att våra svenska företag kan vara goda förebilder i svåra länder där Libyen är ett exempel, de kan visa hur vi i Sverige arbetar med CSR (Corporate Social Responsibility), till exempel vad gäller mänskliga rättigheter, bra arbetsförhållande på arbetsplatsen, miljöhänsyn och antikorruption. Jag tryckte själv på i dessa frågor med de ministrar jag träffade.
Det har lyfts kritik mot att företag från andra länder inte bör finnas i Libyen, men det är snarare så att våra handelsförbindelser säkert har bidragit till att underminera regimen och istället stärkt folkets verktyg och möjligheter till reformer. Det har gett inte minst ökat utrymmet för människor på marken att våga påverka och kämpa för ökad frihet. Jag är också övertygad om att svenska företag genom utbyggnad av modern IT har hjälpt människor att kommunicera med omvärlden och varandra.
Vi tror att telefoni och kommunikation via internet ger förutsättningar för ett mer öppet samhälle. Tekniken kan vara trubbig, och användas för såväl bra som dåliga syften. Allt är naturligtvis en balansgång.Men den som inte ser att tekniken – Facebook, twitter, sms osv – den senaste sidan framförallt stått på samma barrikad som människorna som kräver förändring, måste var mer än lovligt närsynt. Vi vet att till exempel Facebook har haft stor betydelse i flera av de länder där demonstrationer har förekommit och många demonstranter har lyft att de eftersträvar samma rättigheter som människorna har det i väst. Många företag från olika länder som handlar med Libyen har varit med och gjort avstamp i detta.
Jag tror att den viktigaste frågan att ställa sig är: Hur gör vi bäst skillnad för människorna som lever i dessa regimer? Jag tror på handel och kontakter för att kunna göra skillnad i verkligheten för människor, för att ge dem de möjligheter och verktyg de så väl behöver för att kunna förändra och reformera till ett friare samhälle.
Det är viktigt att poängtera att Sverige när det gäller känsliga produkter har en mycket restriktiv och tydlig lagstiftning beslutad med stor majoritet i riksdagen, en god parlamentarisk insyn, och vi följer alltid FN sanktioner och EU sanktioner. Regeringen är alltid väldigt noggrann med att uppmuntra våra företag att följa OECD:s riktlinjer och FN:s Global Compact.
Läser i Aftonbladet en artikel som avslutas med frågan ”på vilket sätt exporten till Libyen främjar försvaret av demokrati och frihet i landet är oklart.”
All handel med svåra länder är självklart varken riktig eller försvarbar. Men rent allmänt tror jag att utbyte och kontakter är bättre än isolering och bojkott. Framförallt för människorna på marken i de aktuella länderna.
I höstas utvecklade jag mina tankar om hur handel kan bidra till mål som går ut över de rent ekonomiska – till frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Rapporten som publicerades av Jarl Hjalmarsson Stiftelsen hittar den intresserade här: ”Handel för demokrati och frihet”.
Publicerat av frihandelsministern 
Frihandelsministern 